Saknar mina små när dem sover. Tänk att jag kan bli gråtfärdig av saknaden när de ändå finns så nära. Att känslan av kärlek verkligen känns i bröstet och ögonen vattnas av lycka. Att jag fått äran att vara deras mamma, jag har inte valt just dem men de har valt mig. Det har varit meningen ända sedan dagen då jag såg deras pappa första gången. Bara det att jag varit ovetande om framtiden och hur livet skulle se ut sex år senare.

Nu kryper jag ner bredvid världens finaste lilla tjej och sover för att vakna upp och ha ännu en dag med mina barn. Oavsett om den blir en av alla kaosdagar då jag vill slita av mig håret eller gräva ner mig så längtar jag!


Kärlek.