Igår var det två år sedan jag fick beskedet att jag var gravid. Jag hämtade ut mina extremt höga klackskor som skickats från usa (som jag dessvärre aldrig har använt), åkte hem och köpte ett graviditetstest. Gick över till Jossan där även min mamma var och pissade på stickan. + DIREKT! Jag minns alla tankar som snurrade i huvudet och gjorde mig galen. Behålla? Inte behålla? Redo? Inte redo? Jag valde att tänka fast jag nog egentligen redan visste hur det skulle bli. Lade fylla, fest och ciggaretter på hyllan tills jag tagit ett beslut. Och där så slutade mitt liv som den där partytjejen som gärna drack lite för mycket och sjöng och härjade med vännerna. Började istället ställa in mig på vad som skulle komma. Försökte jobba så mycket som möjligt för att få ihop en okej summa att grunda föräldrapenningen på. Försökte också att bara få vara gravid och må bra trots att det var en mycket jobbig period i mitt liv. Tänk att man kan känna så mycket lycka och olycka på en och samma gång. Jag har nog aldrig någonsin känt mig så ensam som då, hormonrubbningar, tuffa ord och vänner som försvann. Men ändå var det för den där "Lillen" som bosatt sig i mig jag gick igenom allt detta. Jag hade ingen aning om vem den lilla människan var. Det jag visste var att det levde någon i mig och att jag tillslut skulle bli mamma. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, JAG ÄR SÅ HIMLA GLAD FÖR MITT BESLUT OCH DET VAR SÅ VÄRT ALLT. Vincent är det finaste jag har och får mig så lycklig, även fast jag vissa dagar vill slita av mig håret. Tänk att de nu var två år sedan som jag tog det bästa beslutet i mitt liv. Tänk om jag gjort annorlunda.. 

Då kanske jag hade varit ute och haft så satans kul och firat min födelsedag med lite för mycket alkohol vänner och skratt. Men inte haft det finaste här i livet, det som jag värdesätter mest och den som står mig närmst  i hjärtat. Då har jag hellre en pissdålig födelsedag och en son som säger mamma och ger mig en puss imorgonbitti när han vaknar!