På tal om föräldrar! Sedan jag blev gravid med Vincent har jag fått en så mycket bättre kontakt med min mamma och pappa. Jag har visserligen alltid kunnat prata med dem båda om nästintill allt. Har sedan tidig ålder varit ärlig och öppen med vad jag gjort, oavsett om de gillat det eller inte. Ingen förälder tycker om att sitt barn är ute och super i fjortonårsåldern, katastrofalt skulle jag tycka (Nu när jag själv är mamma). De har aldrig tillåtit mig till det och gett sitt godkännande, men jag kunde alltid ringa om något var på tok eller behövde sällskap hem. De ville veta vart jag var istället för att jag skulle ljuga för dem. Jag har aldrig varit för rädd för att berätta, även om jag vet att mina föräldrar mått dåligt och haft sömnlösa nätter. Jag var en riktigt jobbig dotter under en period men blev "lugnare" då jag skaffade pojkvän (R&JAG träffades när jag var 15). Nu handlar det definitivt inte bara om mina tidiga fyllor och sena nätter utan en rad andra saker också. När jag blev gravid fick jag höra från vänner att de aldrig skulle våga berätta för sina föräldrar och saker som "Min mamma skulle döööda mig". Jag blev gravid i tidig ålder och berättade det för både mamma och pappa, för att jag behövde dem vid min sida. Jag gjorde en abort men jag vet att dem hade stöttat mig vilket som. Kanske inte gillat det, men stöttat och funnits där för min skull och mitt bästa. När jag blev gravid med Vincent och berättade att jag inte tänkte genomgå en abort igen så sa de båda "Vill du behålla barnet så har du mitt stöd, vill du göra abort har du det med". De båda har verkligen hållt sina ord och jag har kommit dem båda så mycket närmare. När många vänner försvann under graviditeten fanns min stöttande familj fortfarande kvar, precis som det ska vara. De längtade efter sitt barnbarn och trodde mitt ord när jag sa att jag skulle bli en mycket bra mamma. Jag väckte nog också min pappas och Sussies planer på att få ett barn tillsammans, som de tidigare lagt på hyllan. Om inte Vincent fanns kanske min fina lillebror inte heller skulle kommit till världen. Allt har verkligen sin mening.

...Jag pratar med både mamma och pappa dagligen. Ofta finns det ingen speciell anledning till att vi hörs av, bara för att prata med varandra och checka läget. Går det en dag utan att vi ringer varandra känns det dagen där på som om vi inte pratat på länge. Minns att min pappa tyckte att jag var så dålig på att höra av mig förr, kanske för att det bara var jag, jag, jag. Allt kretsade kring mig och mina vänner och allt roligt som hörde till. Inte hade jag tid att umgås eller pratas vid med dem hela tiden. Men när det väl gällde visste jag ju att dem ställde upp, jag tog dem förgivet helt enkelt.

Jag är innerligt glad att vi har den relationen som vi har idag. I ALLA lägen så vet jag att jag kan prata med dem. Jag har haft en del jobbiga perioder sedan jag blev gravid med Vincent. Det är dem jag gråter ut hos och finner tröst och uppmuntrande ord. Jag uppskattar också att de är ärliga mot mig och inte bara håller mig bakom ryggen. Tar jag ett beslut som de vet är tufft så säger dem det också, allt är inte lätt bara för att jag valt den vägen. Men aldrig skulle de säga att det är något som jag inte skulle klara av och misstro mig innan jag bevisat motsattsen. Mina föräldrar tror på mig och det är guld värt!


Mamma & Pappa - JAG ÄLSKAR ER!





Har Din relation till dina föräldrar förändrats efter att du fått barn?
Skulle du våga berätta om eventuell graviditet utan att vara rädd för hur de skulle reagera?