Klockan var väl ungefär straxt innan midnatt när jag somnade för natten. Jag hade inga föraningar om att något var pågång, bebis hade rört sig lite men varit lugnare än vanligt under kvällen. Som vanligt en del uppvak för att springa på toaletten. Klockan var halv fem på morgonen och jag gick upp för att kissa. Kände mig lite spänd i magen men Somnade om igen. Klockan fem vaknade jag igen och hade en känsla likt mensvärk som började svagt och blev lite starkare för att sedan försvinna. Det återkom med fem minuters mellanrum och blev bara starkare och starkare.

straxt innan halv sex ringde jag till både min mamma och pappa och berättade att det var dags. Det där samtalet som de väntat på så länge. Den 13 Oktober istället för den 9e. Pappa erbjöd sig att stanna hemma från jobbet och ta Vincent. Så han gjorde sig beredd på att åka hit.

Vid sex tiden bestämde jag mig för att ringa till Danderydsförlossningsmottagning. Ville väl mest veta i förväg om det fanns möjlighet till att få en plats där. (Eftersom det typ var fullt överallt då Vincent föddes) De sa att det hade varit mycket men att det lugnat ner sig. Beättade lite om min oro för att inte komma in i tid. Jag skulle ringa tillbaka om värkarna blev starkare och mer regelbundna.

För att vara på den säkra sidan så åkte pappa och Klockan sju var han här. Både Vincent och Robban fick vakna till och gå upp ur sängen. Värkarbetet började bli riktigt jobbigt och jag började få svårt att fokusera och andas igenom värkarna. Straxt efter sju så ringde jag tillbaka till förlossningen. Berättade då att värkarna var starka och höll i sig allt från 45sek - 1min 10 sek och de flesta kom med knappt tre minuters mellanrum. Barnmorskan tyckte att de fortfarande var lite oregelbundna och frågade om barnet rört på sig under värkarbetet. Jag kunde inte minnas rörelser från bebisen sedan femtiden då allt startade. Jag ville in eftersom jag blivit förvarnad att det kunde gå väldigt snabbt med andra barnet. Sköterskan "gav med sig" och sa att vi skulle komma in på en kontroll och lyssna på bebisen hjärtljud.

Nu kändes det brottom. Vincent åkte iväg med sin morfar utan problem och vi satt i bilen straxt efter halv åtta. Var tvugna att stanna och tanka, så typiskt. Hann andas igenom en värk där sen var vi ready to go. MEN..

HEJ, rusningstrafik!!! Näst intill totalstopp heeeela vägen , så tack snälla för bussfilerna. Pratade med Becka hela vägen in till sjukhuset. Hon fick prata med mig under värkarna även om jag mest bad om tystnad för att ha fokus, medans robban fokuserade på trafiken. Efter ungefär halva vägen in var det knappt mer än minuten mellan värkarna.Det var en lättnad då vi svängde in vid förlossningen. Robban släppte av mig och åkte sedan för att hitta parkering. Jag ringde på vid första bästa förlossningsskylt. En sköterska öppnade och frågade vart jag skulle, mitt svar blev "Jag ska föööda, vart vet jag inte..skulle komma in bara" med panik. Hon trodde att jag skulle upp en våning men tog min journal och gick för att se efter. Fick värdens värk där i dörröppningen och var tvungen att huka mig ner på golvet. Sköterskan kom tillbaka och sa att jag kommit rätt, så jag gick in. precis efter kom Robban och vi fick vänta på rum i några minuter, LÅNGA minuter. Men vi hade kommit in och det var huvudsaken.

Klockan 8.10 blev vi inskrivna och CTG-appareten fästes runt magen för att mäta värkarnas styrka och barnets hjärtljud. Hjärtljuden låg på 142slag/minut och jag kunde andas ut, vårt barn mådde bra. Jag undersöktes för att fastställa hur mycket jag öppnat mig under värkarbetet och var redan då öppen nio cm. Trots förvarningar på att förlossningen kunde gå snabbt och tidigare förlossning då jag var öppen tio cm vid ankomst..så kunde jag inte riktigt tro det. Kunde inte riktigt koppla att vi snart skulle ha våran bebis hos oss. Vi skulle snart få veta efter nio månaders ovetande om vi skulle få en son eller dotter.

Klockan 8.20 gick mitt vatten och straxt där efter fick jag lustgas, HALLELUJA för den! Visst gjorde det satans ont men lustgasen hjälpte till en hel del och allt gick så snabbt.

Klockan 8.30 startar krystvärkarna, nu tröck det på något fruktansvärt. Om jag ska vara ärlig så känns det som att man ska skita ut en apelsin eller kanske till och med melon. Trycket ligger liksom bakåt därav också känslan av att svanken ska knäckas i tu. Robban satt på sidan av mig och jag klämde sönder hans hand. Första krystvärkarna var över och barnets huvud var ute. Nu var det bara att invänta nästa värk för att krysta ut resten av kroppen. Fick panik där i mellan och började fråga om barnet verkligen kan sitta sådär, "stryyyps den inte??!?" frågade jag. Känslan av att ha en unge mellan bena och inte sådär fruktansvärt ont samtidigt.. för att sedan invänta värken som för barnet ut..det är HELSKUMT. Väntan på nästa krystvärk kändes jättelång, men som tur var kom den. Försökte få tillbaka lustgasen när jag kände att värken var på gång, men sköterskan ville att jag skulle vara med och klar i skallen när bebisen kom ut. Jag fick ta emot bebisen tillsammans med sköterskan och lägga upp H*n på mitt bröst. Jag var klar och lyckoruset strömmade genom kroppen blandat med chock. Jag kikade snabbt under sjukhusrocken för att se vad vi fick. Så snabbt att jag såg en snopp där mellan benen, blev lika snabbt osäker och tittade igen, "DET ÄR EN DOTTEEER!!!" Utbrast jag och Robban blev lika förvånad han. Vi båda var så inställda på att det skulle vara en pojke, vi trodde ju det hela tiden. Upprepade ett flertal gånger om hur chockad jag var över den lilla flickan vi precis fått. Sköterskorna frågade om vi hade något namn och jag var snabb med att berätta att mitt favorit namn är NOVA, men att vi inte visste och hade fler alternativ. Robban tillade att hon kunde få heta Nova och jag kunde knappt tro mina öron, han som vägrat gå med på det!

Så gick det till när våran fina älskade lilla Nova kom till världen!