Idag (igår) söndag så gick vi in i vecka 22. Magen växer och illamåendet som var på besök har gett sig av. Det rullar på och snart är det inte så lång tid kvar. Pyret sparkar då och då för att påminna mig att han(?) finns där inne. Det är lätt att glömma bort när det är fullrulle med annat. Magen växer och blir större, känns dock fortfarande rätt liten. Men när jag tittar tillbaka så var jag knappast större med Vincent, till och med lite mindre i denna vecka.

Det känns konstigt att inte veta vilket kön våran lilla har. Jag kan tycka att det blir lite opersonligt, jag vill ju knappast kalla mitt barn för "Den".."Nu rör den sig"..Men spänningen kommer vara på max då det är dax att skrika och kämpa igen, haha. Hoppas det stämmer i det stora hela att andra barnet är "lättare". Men vad gör det egentligen, smärtan är ju ändå som bortblåst sekunden då de små miraklerna är ute. Då kan man konstigt nog kunna tänka sig att föda massvis med barn redan dagarna där på (så kände i alla fall jag).


Nu är det dags att sova, inte en minut för tidigt. Idiotiskt av mig att sitta uppe. Får förhoppningsvis lite mysiga rörelser från det lilla hjärtat, dom brukar komma vid sovdags!