Vincent med sin morfar


Vi vaknade straxt innan klockan åtta idag, helt ok. Ringde min pappa för att gratta honom på födelsedagen, men fick inget svar. Hann inte prata med honom innan operationen, kan inte undgå att tänka att jag kanske aldrig mer får prata med honom igen. Jag är nog mer nervös än han, tror att de nu har rullats in på operation och snart skär de upp honom, usch och tvi. Går det hela vägen och att både blir återställda så har han ju gjort den finaste gärningen man kan göra. Då har han sett till så att en annan människa kan fortsatta leva och slippa känna sig dödsdömd. Om man läser deras blogg så får man förklarat varför han bestämde sig för detta från första början. Jag är nervös och rädd, vill bara att klockan ska ticka på, jag vill få ringa det där samtalet.

Utöver att vara ett nervo så ska det tvättas hela dagen. Mamma kommer förbi och hjälper till, jag orkar inte tvätta det stora lasset ensam och jag jobbar i helgen. Sedan så ska det pratas med kommunen, hoppas att hon inte glömmer bort att ringa upp mig. Vincent mår bättre idag och ligger inte still särskilt mycket, han är back on track!